Dansband och tajta jeans

Jag pratade 70-talskläder med kompisen Birgitta Modd, och hon berättade att det finns en hel del kläder kvar efter hennes hennes äldre bröder. Lite senare träffade jag brodern Per-Erik, som tydligen var en riktig klädsnobb en gång i tiden, och kunde åka långt för att få tag på det senaste i klädväg.

Boutique Smash som drevs av Anders "Smash-Anders" Sundberg i Bollnäs, var just då den enda riktiga "boutiquen" i stan, enligt Per-Erik. Smash fanns i "Gröna huset", bakom Helins bokhandel, för den som är bekant med stan. Där var man först med det senaste, och där köpte Per-Erik bland annat sina vita jeans av märket "Puss & kram". Skulle man på dans på sommaren, skulle man ha ett par vita jeans, och gärna en bowlingskjorta till.

Kan ni tänka er, några av Per-Eriks kläder finns kvar i fint skick, och min sambo som råkar ha nästan rätt storlek, provade några av dem. Puss & kram-jeansen satt som en smäck (eller som ett korvskinn), bara de väl kom på, och skjortan var ju jättesnygg till! 

Bowlingskjortan finns också kvar och 

Per-Eriks dotter Annica provade. Snygg!

När vi nu pratade om Per-Eriks fantastiska kläder, kom vi in på hans dansintresse. Själv har jag ingen som helst koll på dansband. Mina föräldrar lyssnade inte alls på den typen av musik, och var aldrig ute och dansade heller. Min pappa gillar storbandsjazz, Glenn Miller, Louis Armstrong, Ella Fitzgerald och Nina Simone (till exempel). Mamma lyssnar också gärna på jazz, men även till exempel Evert Taube, Hootenanny Singers (på den tiden i alla fall), Fred Åkerström och liknande. En del klassiskt blir det också. Men andra ord, jag är okunnig på området, men nyfiken!

Per-Erik var på dans väldigt ofta under 70-talet - arton tillfällen på fyra veckor var inte ovanligt! Han dansade ganska sällan på hemmaplan, det var roligare att åka nån annan stans. Ibland kunde man åka tio-tjugo mil fram och tillbaka på en kväll för att roa sig. Ofta var det flera bilar med danssugna ungdomar som åkte tillsammans till ett dansställe långt borta där en populär orkester spelade. "Man var ute jämt!", sa Per-Erik och skrattade, och ofta var det han som körde. När de kom fram till dansstället hade de alltid någon att dansa med direkt, eftersom det var så många vänner som åkt dit tillsammans. Men även om han åkte själv, var det alltid någon bekant där som han lärt känna tidigare. Både killar och tjejer, men mest tjejer. "Man kan inte ta med tårta när man ska på kalas, è", var det någon som sa.

I juli, när folk var lediga, var det som mest intensivt och såhär kunde en dansvecka under sommaren se ut:

Jönses loge i Härte, tisdag och torsdag

Hambologen i Hanebo, onsdag och lördag

Österbackens loge i Delsbo, fredag

Boda, norr om Järvsö, söndag

"Det var bara måndagar det inte var nått, så då måste man vara hemma".

Näsbergs loge i Korskrogen, Viksjöfors, Högliden i Hudik (favorit) och Gävle kunde man också åka till för en danskväll. Som längst åkte de till Sundsvall.

Dansställena kunde vara populära i perioder. I början hade de kanske jättebra orkestrar som drog massor med folk, senare blev det kanske lite billigare orkestrar som inte var lika bra. Då slutade folk att gå, och så blev ett annat ställe populärt. 

Orkestrarnas olika spelplaner sparades, och Per-Erik fyllde på i almanackan i god tid, så han kunde planera dansåret. Spelplanen, eller turnéprogrammet, brukade finnas på baksidan av ett vykort med nyaste "idolbilden". På det kunde man få autograferna också, om man ville. Några favoriter som drog folk var band som Ceges, Thorleifs, Sven-Erics, Wisex och Flamingokvintetten. Tillslut blev man bekant med dansbanden. Wisex var väl de som Per-Erik blev mest bekant med.

På vintern blev det dans på Folkets Hus i Bollnäs. Där var det dans i tre våningar samtidigt. Disco på markplan, Dansband nere i källarplan, och "gammeltjo" (Per-Eriks uttryck) en våning upp. Det gjorde att alla generationer i familjen kunde åka dit och dansa samma kväll, och de kunde åka både dit och hem tillsammans. 

1979 flyttade Per-Erik till Stockholm, och han fortsatte förstås att dansa där också. Mûnchenbryggeriet var stamstället för dansanta inflyttade "norrlänningar". Många av Per-Eriks vänner flyttade till Stockholm ungefär samtidigt, så det var nästan samma gäng som dansade där, som tidigare dansat på logarna i Hälsingland. Och ibland spelade Roosarna från Arbrå där, vilket gjorde allt ännu mer hemtamt.

Han lyssnade inte bara på dansband, Per-Erik, utan vi har faktiskt några gemensamma favoriter, visade det sig. David Bowies skivor samlade han på, och han lyssnade även på The Beatles, The Who...

Det här inlägget började jag skriva 2015, men blev aldrig riktigt klar så jag la inte ut det.
Det fattas en historia om en musiktävling, men nu lägger jag ut det halvfärdigt ändå, tio år senare!
Skriv gärna till mig om du vill! hanssonbeth@gmail.com