Bonde i Segersta på 70-talet

Eftersom jag är den bonnunge jag är, har jag intervjuat mina föräldrar lite om hur det var för dem att driva jordbruk på 70-talet. För många bönder var nog det här en tid då man måste bestämma sig för om jordbruket skulle växa eller läggas ner. Skulle de fortsätta med djur, behövde de bygga ut. Häsa (hässja) hö och leja folk gick inte längre.

Pappa och hans bror Karl-Erik tog över gården runt 1965, men farfar (född 1897) fortsatte jobba i några år, och hjälpte till med det han kunde. När mamma och pappa gift sig, byggdes ett kök på övre våningen, så att farmor, farfar och Karl-Erik (som var ogift), kunde bo där medan mamma och pappa bodde nere. Och sen kom ju vi tre barn också. Det var delade hushåll ända fram tills farmor blev dålig i början av 80-talet, och efter att hon gick bort 1983 blev det så att alla åt nere hos oss, så då var vi sju personer vid matbordet ett tag.

Här är en bild på mamma, som nybliven husmor, 1965.

Mamma var folkskollärardotter, och hennes erfarenhet av ladugårdar var först och främst från besöken hos sin farfar, Olof-Petter och farmor Selma på Gräsö. Selma dog när mamma var runt fyra år. Ett av mammas minnen var en separator som var så rolig att veva på.
Olof-Petter och Selma hade sålt det gamla hemmanet, Muskaregrund på Gräsö, då ingen av sönerna ville ta över, och köpt Lindesberg, en före detta affär, inte så väldigt långt från Gräsö kyrka. Där hade de hade två kor, höns, gris och kalv. Det var två mil till närmsta affär i Norrboda, och behövde man handla i Öregrund, som var närmare, måste man ro över sundet. Då var det bra att alltid ha ägg och mjölk hemma, och kött, så långt lagret räckte.

Som nygift fick mamma frågan från en grannfru (Rut i Lars-Ers), "Är du ute i lagårn och jobbar å?" "Jarå, det är jag", sa mamma. "Akta dig!" sa Rut då, och menade att hon kunde bli fast där. Men de var ju två bröder som hjälptes åt på Åkre, som gården heter, så "fast i lagårn" blev hon inte, men hon var gärna ute och hjälpte till. I början hjälpte mamma till en hel del, men själva mjölkningen lät hon bli, eftersom farfar någon gång blev nervös att hon skulle göra illa sig. Det fanns mycket att göra ändå. Hon utfodrade, städade och ryktade kor bland annat. 

På 60-talet fanns det suggor, kultingar och galt på gården. De gick fritt ute medan farfar mockade åt grisarna. Gick de för långt utanför gränsen, kom colliehunden Dixie och motade hem dem. Galten ägdes av en "avelsförening", och bodde på Åkre. Dit kom man med sina suggor, både från Hanebo och Segersta. 

Jag minns också grisarna lite svagt, så jag antar att vi hade dem en bit in på 70-talet. Vi barn brukade plocka nate och ge till grisarna, för det tyckte de om. Jag kommer ihåg grisbilen som kom då det skulle köpas gris. Det var luckor på sidorna, där grisarna stack ut trynena ibland. Lite som en julkalender, tyckte jag då. 

"Hushållsgrisen" slaktades på hösten. Fläsk lades i saltlake, skinkan saltades. Av grisblodet blev det blodpudding eller blodplättar, som serverades med lingonsylt, och kanske lite skirat smör.

Pappa och Karl-Erik jagade älg, och morbror Bengt som bodde i Alsta utanför Uppsala kom också upp och jagade varje höst. Under älgjakten blev det tidiga mornar för Sven och Karl-Erik. Halv fyra gick de ut i lagården för att "stöka", för att kunna vara på pass i skogen innan solen gick upp. Ryggsäcken var packad med matsäck i form av korv för grillning, knäckebröd och mjölk. Kaffet kokades på brasan i skogen.

Hela gruppen älgjägare kom till Åkre med älgarna, som hängdes och flåddes i ladan, och när jakten var klar kom en "styckare" som vägde upp och portionerade ut kött till alla jägare. 

I köket i "annebyggningen" (det ouppvärmda huset på gården), bredde mamma och farmor ut älgköttet på lakanstyg, så det sög åt sig vätskan, hämtade det sedan där och malde, skar upp och förpackade det inne i det varma köket. Bengt brukade lämna kvar en del kött, och Karl-Erik hade sin del. Det räckte hela året, och vi åt nästan bara älgkött hemma. 

I hönshuset fanns ca 14 höns, som mamma och farmor köpt hos Adamssons i Bäckänge. Mamma berättar om Katarina (min storasyster, född 1966), som brukade stå bland hönsen medan de pratade och pickade. "Det var så gulligt så!". En vår hade Katarina tultat iväg ner till hönshuset, och kom tillbaka efter en stund och sa; "Hönsen är borta, vi har ätit upp dem". Mest som ett konstaterande. Här kom inte all mat från fabriken, det visste Katarina.

Mamma kände en viss press på sig att bli en lika duktig husmor som sin svärmor, som var utbildad ekonomiföreståndare och bra på storkok. Farmor var dessutom den som skötte grönsakslandet, plockade bär, saftade och syltade. Det kunde mamma hjälpa till med. De sådde morötter, rödbetor, bönor och annat.
På hösten plockades det lingon och blåbär. När frukosten var avklarad bar det iväg. Farmor, mamma och vi barn, och så colliehunden Dixie. Efter några timmar kom vi hem med korgarna fyllda med bär. 

En gång på väg hem, tittade mamma i backspegeln, och såg sina tre barn, som målat ansiktena med blåbär, (man måste ju roa sig) trötta och tomt stirrande framför sig, efter några timmar i skogen. "Det var en fin bild det!", säger mamma och skrattar.

Klockan ett skulle maten vara klar, så det gällde att vara tillbaka i tid. Senare ändrade farmor på matrutinerna, så att de åt mat senare på eftermiddagen, före mjölkningen, och åt en stadig frukost vid elvatiden. 

Såhär kunde det se ut med matintaget under en dag: Kaffe innan de gick ut i lagårn, in vid niotiden efter första mjölkningen för en stadig frukost. Fika vid ett, brukade innebära kaffe och macka, och kanske något sött. Middag klockan fyra, innan andra mjölkningen, och så kvällsthé och ett par smörgåsar på kvällen. De dagar herrarna Hansson dessutom var ute i skogen och arbetade, blev det fika där istället.

Uppe i köket, hos farmor och farfar. Farmor rensar bär, medan farfar läser. 

Potatis

Det här med att sätta och plocka potatis var nåt speciellt. Jag minns det bara som kul och festligt! På potatissättaren, kopplad efter traktorn, satt man två personer med en låda sättpotatis framför sig. Det gällde att hinna med att fylla på med potatis, en i varje fack som snurrade runt (det snurrade fortare om traktorn körde snabbare), och så åkte potatisen med jämna mellanrum ner genom ett rör, och landade i jorden. Samtidigt gjorde maskinen att det blev myllat. Det var lite stort när man själv fick sitta där uppe och stoppa i potatis.

När potatisen skulle upp på hösten kokade farmor kålsoppa till alla som varit med och hjälpt till. Kanske blev det ostkaka (hälsingsk förstås) eller äppelkaka som dessert. Det kunde vara ett skapligt gäng som var med och hjälpte till, även grannar var med, och farfars svägerska, "Faster Irma". Det blev lite fest, alla kom och alla var glada, det pratades livligt i potatislandet om allt möjligt. Ungefär 14 säckar potatis brukade det bli. Jag minns mest de gula nätsäckarna från Lantmanna, och de som var gjorda i gles säckväv. Jorden som var kvar på potatisen torkade bra i de glesa säckarna, och kunde skakas ur innan man la potatisen i jordkällaren under huset. Innan man började med säckar, lades potatisarna i "fisklådor" i trä, som användes förr, på minkfarmen.

Fikapaus ute på åkern. Här satt vi på upp och ner vända hinkar, och dukade på fisklådor.
Fika smakar aldrig så bra som ute på åkern, då man har jobbat ett tag!

Rörmjölkning

1966 blev det rörmjölkning på gården. Förr fick de flytta en stor spann som satt ihop med en mjölkmaskin, mellan korna. Spannen tömdes med jämna mellanrum genom en sil, ner i en femtioliters mjölkkruka, för att sedan kylas i en bassäng med kallvatten, och när det var dags, lyftes den ut till mjölkpallen med hjälp av en kärra, och hämtades med mjölkbilen. Det var ett tungt jobb. Rörmjölkningen gjorde jobbet lättare.

Men även en bonde blir sjuk ibland, och på den här tiden fanns inga avbytare. Vid ett tillfälle, inte långt efter att rörmjölkningen var installerad, blev båda bröderna Hansson sjuka i hög feber. Någon av dem tog sig till doktorn i Kilafors, som sa, att "Ni måste ligga i sängen!". "Nej, det kan vi inte", sa bonden. "Ja, då kommer JAG och stökar!", sa doktorn. Så blev det förstås inte. Pappa och Karl-Erik turades om att gå ut och sitta febriga på mjölkpallen, för att ge instruktioner till mamma och grannen, Hilding i Edebäck, som fick utfodra, mocka och försöka sköta mjölkningen. Särskilt diskningen var väldigt invecklat för en nybörjare, och de stod nog frågande vid många tillfällen under de här två - tre dagarna. "Ja, du har ju instruktionsboken här", sa Kalle matt ifrån mjölkpallen. 

När pappa blev sjuk i våras sa han, att han har nog inte varit sjuk sen den där gången då han och brorsan turades om att sitta på mjölkpallen. 1966 alltså.

Ett par bilder ur Södra Hälsinglands mejeriförenings (SMH) 

årsredovisning och revisionsberättelse 1976

Text ur SMHs årsredovisning: 

Intransporten har under året skett med fem tankbilar, därav två egna. Därutöver har en egen tankbil gått som reserv och har under viss del av året fått sättas in för hjälpkörning.

Tankbilarna har under året transporterat 36.118.758 kg mjölk till en kostnad av 4,14 öre per kg.

Antalet gårdstankar uppgick den 31 december till 584 st. och flaskkylaggregat 44 st. 

Distribution av butiksvaror har även skett med egna skåpbilar.

Utbyte av fordon har skett i erforderlig omfattning.

Den totala kostnadsökningen för transporterna uppgår till 11 procent.

Bildtext: Föreningens nya tankbil

Om jag inte minns fel, hade mjölkbilen innan den här, vit text på blå botten, där det stod "Drick mjölk för hälsans skull". Eller var det möjligen tvärt om, att den kom efter den här..?

Här ovan är en bild från samma årsredovisning, 1976. 

Bildtext: Mejeriavdelningen vid butiken i Vallsta.

Ny höskulle

Runt 1970 var det dags att bygga ut höskullen. Pappa och Karl-Erik åkte runt på olika bondgårdar som redan byggt ut, och såg en lada med höhiss och skulltork, som de tyckte var bra. De beställde ritning från en konsultfirma i Falun. Det var ett stort bygge de hade framför sig, och allt gjordes inte under ett och samma år. 

Det krävdes noggrann planering för att kostnaderna inte skulle rusa iväg. 

Pappa hade räknat ut hur mycket virke som krävdes för bygget, och hade en lista med sig ut i skogen över vilka dimensioner som skulle behövas. Uppe vid "Tvärvägen" märktes träd, då vissa passade till takstolar, och andra skulle bli brädor till väggarna. Karl-Erik var den som fällde och kapade träden. På sågen på "Kalvbacken" sågade Gustav Persson i Västergårn och Per-Anders i Anders-Nils till brädor och plankor av timret, dimension enligt pappas anteckningar. Detta var året före bygget, för först skulle allt ligga och torka över vintern.

Bultar och muttrar i olika längder behövdes till takstolarna, och varför köpa nytt, när det gick att ordna billigare? Pappa hade räknat ut hur många som behövdes av varje sort, och köpte begagnat efter flottningen som upphört. Smeden i Norrbyn gängade bultarna.

Så kom sommaren, och Ivar Hall, Verner Berglund och Verners son (alla bybor), lejdes för att bygga höskullen. De hade ingen byggfirma, men var "såna som kunde allt", enligt pappa. Farfar var med som hantlangare. Takstolarna på första delen byggdes på plats (det var ett jämra jobb, säger pappa). Det var bråttom, för höet måste in i tid! Hissen och fläktarna till skulltorken de beställt, kom först efter midsommar, och i juli kändes det som att de aldrig skulle hinna få in höet. Samtidigt som allt detta måste de förstås jobba i ladugården också, och allt vad det innebar. 

Först i augusti var de klara med bygget. Åtminstone de första tre fjärdedelarna, som de hade planerat för den här omgången. Det var en härlig känsla att slippa häsa, det var bara att sätta igång hissen, sprida ut höet, och dra igång fläkten. Och inga lån behövde tas!

Sen kunde pappa åka till Gräsö, dit vi andra i familjen redan åkt, och ta ledigt en vecka. 

Här har det blivit vinter, och vi ska få åka släde efter traktorn. Det brukade kunna bli en tur en bit upp i skogen, och tillbaka hem igen. Det hade sina fördelar att bara bonnunge. Bakom oss syns det att första etappen på ladan är byggd.

Den sista etappen av höskullen byggdes något år senare, och då gjorde man takstolarna på marken. Gaveln byggdes och målades också på marken, innan den lyftes upp med en kran, och flera år efteråt kunde man se mystiska fotspår på den väggen…

Senare blev det avlastarvagn med nät i botten, som gjorde att man lätt kunde lyfta allt hö på en gång. Drygt hundra lass brukade det bli. På 90-talet skaffade de en hökanon med trummor i taket, och avlastarbord, där även jag har stått och passat för att inget skulle fastna, så det blev stopp i röret. Efter ytterligare några år började de med ensilagebalarna (dinosarieäggen). Men som sagt, det var ju senare.

Ny ladugård

1976 var det dags att bygga ny lagård. Det behövdes plats för fler kor. I gamla ladugården fanns det plats för ca 20 kor, och nu skulle man bygga för 32. Tore Törnfält från Vallsta, lärare på jordbruksskolan Nytorp i Arbrå, hjälpte till att planera ladugården. Båspallsmåtten skulle vara godkända enligt Lantbruksnämndens bestämmelser. 

Karl-Erik hade först och främst hand om räkenskaperna, vilket för honom blev ett halvtidsjobb. Pappa ansvarade för beställningarna. Tak, takstolar och färdigisolerade väggar från ett företag i Uppland (kanske hette det Elinge hus?), sattes ihop på plats. Tore Landin Byggnads AB gjöt golvet och satte ihop byggdelarna. Även en ny och större gödselplatta gjöts. Det blev toalett och dusch och ett litet kontor innanför mjölkrummet. 

Här går farmor, som håller på att ta in korna för mjölkning.

Nya ladugården är just byggd, och har inte hunnit målas. Jag gissar att bilden är tagen 1977.

När ladugården byggdes kom pappa på idén att de kanske skulle ha en väggmålning i lagården - och en väggmålning blev det! Mamma gjorde en skiss, utsikten från köksfönstret. Efter en tid gick hon en målarkurs för konstnären Bengt Jonsson i Bollnäs. När de var nästan färdiga med kursen, föreslog mamma att de som ville kunde åka till Åkre och hjälptas åt att göra målningen. 

Jag, som var åtta-nio år vid tillfället ville också vara med, men istället fick jag måla en egen vägg, på kalvavdelningen. Tyvärr har jag ingen bild på den, men jag minns att jag lånade en bok på skolbiblioteket, en med kor i, och förstorade en bild från den.

Lagår'n kom med i tidningen

I mitten av 80-talet var mammas målning med i både Tidningen Land, Året Runt, Tidningen Ljusnan och HälsingeKuriren. Vi har bara hittat Kuriren och Året Runts reportage, och så här såg det ut i HälsingeKuriren, där Gertrud Haglund skrev, och Lena Tideström-Sagström fotograferade (texten kommer här nedan):

HälsingeKuriren 3 december 1985, sidan 20

Detta är äkta ko-nst!

Moran, kossorna och konsten. Det är vad det handlar om i Landa by  Segersta.

För här här det ko-konst alldeles uppåt väggarna… Birgitta Hansson (bilden) är nämligen konstnärligt begåvad. Det kan man se t ex längs ena långväggen i ladugården där böljande fält, blånande berg och höga kullar - allt som förknippas med idyllisk svensk lantmiljö - piffar upp den inre miljön, om man så får säga.

KO-KONST

-ända uppåt väggarna

Får vi presentera Galleri Lagård?

Den ligger i Landa by i Segersta och är än så länge ganska okänd. Detta trots att det är ett mycket välbesökt konstgalleri med minst sagt ett 60-tal ständiga besökare. Förtjusta sådana dessutom, att döma av svansviftningarna.

Det handlar om kor och kalvar och något som möjligen kan betecknas som ko-konst. Längst ena långväggen i ladugården sträcker sig en väggmålning med böljande fält, blånande berg, gröna kullar, skördearbete på åkern och allt som hör till en riktigt idyllisk svensk lantmiljö.

Birgitta Hansson, mora på garden, är konstnärligt begåvad. Och det är Birgittas förtjänst att familjen Hanssons kor nu har landets troligen enda konstnärligt utsmyckade ladugård.

Och det är inte bara kor och kalvar hos Hanssons som bligar på väggmålningen. Maken Sven och svågern Karl-Erik, som sköter gården ihop, tycker det är härligt med lite konst på väggarna på arbetsplatsen - även när arbetsplatsen är en ladugård.

Ryktet har gått på bygden om ko-kosten hos Hanssons i Landa. Så visst har grannar och vänner tittat in i ladugården. Till sommaren kanske det blir en och annan turist också eftersom veckopress som Året Runt har uppmärksammat det ovanliga initiativet.

-Men än har Lantbruksnämnden inte varit här och frågat om korna mjältar bättre, nu när de fått konst på väggarna, skojar Sven Hansson. Som nog är lite stolt på hustrun Birgittas vägnar.

Ville göra hejare

Birgitta skissade landskapsvyn utanför gården i Landa by och bestämde sig för att göra en hejare till väggmålning inne i ladugården.

Det var 1977 då Birgitta passade på att gå konstkurs i Bollnäs för Bengt Jonsson. Med hans hjälp lyckades hon förstora upp motivet till de dryga 6 x 2 meter som det färdiga verket mäter.

Just då hade ladugården byggts ut och byggts till. På den här väggen fanns en muryta som blev ett ypperligt underlag för en stor målning. Och efter många timmars arbete hade man utsikten över ängarna och kullarna både från köksfönstret inomhus i mangårdsbyggnaden invändigt och i ladugården.

Ytan på målningen lackades två gånger eftersom man måste kunna tvätta väggarna i en ladugård.

Korgar och kurbits

Birgitta har alltid tyckt om att rita och måla. Som ung ville hon gärna ägna sig åt konstnärsyrket men hade inte självförtroende nog att satsa fullt ut. Det blev istället några år som porslinsmålare på porslinsfabriken i Gävle.

Så gifte hon sig med Sven och blev mora på den gamla släktgården i Landa by. Nu, på senare år, när barnen vuxit upp, har hon tagit upp sitt gamla intresse i lite större omfattning. Hon målar korgar med egna mönster, hon gör kurbitz, hon målar väggskåp och mycket annat,

¨Beställningarna hos byborna räcker ett par år framåt. Tiden räcker inte till för Birgitta som basar för ett 7-personers hushåll.

Använder nätterna

-Det blir lite lugnare i månaderna efter jul, då brukar jag passa på att göra en del. Bäst är att jobba på kvällar och nätter när det är tyst och lugnt i huset och jag får fantisera som jag vill.

För något år sen passade hon på att måla ihop en lång väggmålning också till Godtemplarhuset i Segersta. Det var till Lutherhjälpsafton som man behövde något vackert att vila ögonen på. Birgitta tog fram färg och penslar och skapade i flygande fläng en 7 meter lång väggmålning som bl a skildrar livet i Segersta förr i världen med kafé Facklan och järnvägsstationen.

Dessutom målar hon prydnadsfigurer med Segersta- eller Hårgadräkter, ljusstakar, spegelramar, pallar och annat som råkar passera när penslarna är framme och inspirationen flödar.

GERTRUD HAGLUND, text

LENA TIDESTRÖM-SAGSTRÖM, foto

Året Runt 1986

SEGERSTA: Hos Birgitta och Sven Hansson i Landa by, Segersta - en halv mil söder om Bollnäs - har korna sommar året om!
När Birgitta och Sven byggde till ladugården bestämde de sig för att göra det lite extra trevligt för korna.
Birgitta har målat ett sommarlandskap som är sex meter långt och en och en halv meter brett på en av ladugårdens väggar. Nu kan korna stå och titta på gröna sommarängar, skog, människor som arbetar på åkrarna och till om med sig själva när de går och betar på ängarna.
-Det var Sven som kom på idén, säger Birgitta. Motivet hittade jag när jag såg ut genom köksfönstret. Birgitta gick en kurs i målning vid den här tiden. När kursen hade avslutning samlades flera av kurskamraterna i ladugården. De försågs med penslar och färg. Sedan satte de igång att måla efter Birgittas instruktioner.
-Jag fick hjälp med bakgrunden, säger Birgitta. Sen målade jag kor, människor, stugor och alla detaljer själv.

Mamma fotograferade fotografen, som vi inte har namn på, och skribenten, som hette Anna-Stina Carlberg.

1998 var Åkre med i tidningen igen, den här gången Tidningen Ljusnan.

Matts Westin pratade med pappa om rötterna, arvet och framtiden. Foto: Leif Larsson

Så ända in i hälsing...

En gång gjorde Sven Hansson ett anlagstest. Han hade hoppats att svaret skulle bli flygare - eller i alla fall något liknande.
Men anlagstest lurar man inte. Skogvaktare, sade testet. "Då så", tänkte Sven och nöjde sig med ett halvårs FN-tjänst i Katanga i början av 60-talet.

Han blev lantbrukare, med skog och mark och djur att vårda. Och om sanningen ska fram, hade Sven egentligen aldrig något riktigt val.
I den svartfuktiga hälsingemyllan under hans fötter finns förfädernas själar. Släktdokumentationen bakåt i tiden sträcker sig till 1571. Alla har de bott i omedelbar närhet av eller på samma plats som Sven Hansson står på nu - det var d e t arvet den 67-årige lantbrukaren hade att förvalta.
Att arvet egentligen inte var förhandlingsbart hade Sven Hansson nog i sig redan från barnsben även om - det ska sägas - föräldrarna aldrig gav några direkta pekpinnar eller reste absoluta krav.
Gården heter Åkre och ligger i Landa by i Segersta. Sven Hansson kallar sig, med 15 generationers rätt, gärna för urhälsing.
-Det är inget tungt arv jag har att förvalta. Jag känner bara stolthet och respekt över att vara traditionsbärare.
Säger Sven och låter blicken svepa över omgivningarna. Det är de egna ägorna - skog, åkrar - han ser.
Smedjan, drygt 100 meter från boningshuset, kom på plats för 150 år sedan.

Historiens vingslag
Blåsippsbacken ligger evigt kvar. Den har Sven också en alldeles särskild känsla för. Dit går han och hustrun Birgitta varje vår, precis som generationer före alltid gjorde.
-Det känns som om vi tittar på och plockar samma blommor som de. Det är en märklig känsla som kommer över mig allt emellanåt. På vissa platser, i vissa ögonblick, är det som om århundradena bara försvinner, upphör att existera - man känner sig tidlös...
Och visst - Sven Hansson har funnits tidigare, redan på 1700-talet. Den förste Sven Hansson levde 1859-1921.
Min farfar, säger Sven och får något vekt i blicken. Det var en rekorderlig och driftig karl. Han var med och byggde Landaforsens kraftstation 1912. han bröt benet i en fallolycka och sedan blev han inte långlivad.

Framtidstro
Att farfar Sven fick gå "på prov" på åkrarna för att visa att han dög innan han fick lov att gifta sig med sin Sara, nej, det är nog däremot inte riktigt sant...
Dagens Sven Hansson ger sina slängar åt dagens jordbrukspolitik, men är ändå optimist.
-Ja, jag tror på den levande landsbygdens framtid. Den har vi aldrig råd att göra oss av med. Jag vill tor att generationer efter mig ska kunna leva här och ha sin utkomst av skogen och marken.
Sven och Birgitta har tre barn: Katarina, 31, Beth, 29 och Lars, 26. Ingen av de tre vill ens tänka tanken att gården ska säljas och gå ur släkten.
-Det är väl tänkt att Lars ska ta över, säger Sven och Birgitta nickar instämmande.
Lars pluggar kart- och mätteknik, pendlar till högskolan i Gävle, och är "utbildad" på både skog och jord. En bit in i nästa sekel blir det hans tur att bevara och förvalta.

Ljuden desamma
Sven trampar iväg en bit, stannar till och lyssnar-Vet du, säger han, jag brukar tänka att även om landskapet har förändrats härute under århundradena så har ljuden - vinden och fåglarna - alltid varit desamma. Och jag tror, alldeles bestämt, att den där blåsippsbacken fanns där också på 1500-talet.
Det är regntunga skyar över Segersta och Åkre gård den här dagen. Men så upphör regnet och dimman lyfter från marken i skogsbrynet och med bara litet, litet fantasi är det stenålder och rök från grottmänniskornas lägereldar.
Sven Hansson är nöjd med sitt liv härute. Och stolt över sin jordnära, hårt arbetande flerhundraåriga släkt.

Matts Westin

---

Jag avslutar med en bild av bröderna Karl-Erik och Sven Hansson, med sin far Per. 

Fotografen var P W Häger, och bilden togs för Bollnästidningen i början av 1960-talet.

Och så en bild på mamma Birgitta, snart 80 år och pappa Sven, 83.

---

Kontakta mig gärna om du hittar sakfel, eller vill komplettera med kul fakta! 

Skriv till: info@bethhansson.se

Har du några bilder från ert jordbruk på 70-talet? Det vore kul att visa dem här!

Skicka gärna till mig, och berätta lite om bilden också!